Unum Tax har varit ombud i ett mål gällande ett till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) överklagat förhandsbesked avseende skattekonsekvenser av olika dispositioner av en koncernintern fordran. HFD konstaterade i en dom daterad den 17 oktober 2025 att en förlängning av fordrans löptid – med i övrigt oförändrade villkor – inte utgjorde en skattemässig avyttring. En överlåtelse av fordran ansågs däremot medföra uttagsbeskattning eller beskattning med stöd av skatteflyktslagen.
Målet gällde en koncernintern fordran mellan två svenska aktiebolag som båda hade euro som redovisningsvaluta. Den aktuella fordran hade en löptid på tio år som inom kort skulle förfalla till betalning. Så som bestämmelserna ser ut i inkomstskattelagen (IL) och den så kallade omräkningslagen för bolag med euro som redovisningsvaluta, skulle en återbetalning av fordran ha resulterat i en omfattande skattepliktig valutakursvinst hos moderbolaget (borgenär), medan dotterbolaget (gäldenär) inte hade medgetts avdrag för motsvarande förlust. Bestämmelserna ger därmed upphov till en asymmetri och en omfattande beskattning trots avsaknaden av någon faktisk vinst för koncernen.
Den första frågan som HFD hade att ta ställning till var om en förlängning av fordrans löptid med tio år – med i övrigt oförändrade villkor – innebar att fordran skulle anses vara avyttrad eller ej. Den aktuella fordran löpte med en ränta som var direkt kopplad till en extern marknadsreferensränta.
HFD konstaterade att avyttringsbegreppet i 44 kap. 3 § IL har en vid innebörd och att en avyttring kan anses föreligga om väsentliga ändringar görs i en fordrans villkor (jfr HFD 2018 ref. 27). Domstolen fann dock – till skillnad från Skatterättsnämnden (och Skatteverket) – att enbart en förlängning av löptiden inte innebär en sådan väsentlig ändring. Någon avyttring ansågs därför inte föreligga.
Det kan noteras att Skatteverket bland annat hade anfört att affärsmässigheten i ett avtal är knuten till den situation som förelåg när avtalet ingicks och att situationen tio år senare inte är densamma. Enligt Skatteverket skulle förlängningen därmed komma att göras under andra omständigheter än när det ursprungliga avtalet ingicks. Skatteverket uttalade också att dess inställning hade kunnat vara annorlunda om det ursprungliga avtalet hade innehållit en uttrycklig möjlighet till förlängning av fordran.
Inom ramen för förhandsbeskedsansökan frågade bolagen även om moderbolaget kunde överlåta sin fordran direkt till dotterbolaget – så att fordringsförhållandet upphörde – utan att uttagsbeskattning aktualiserades. Här gjorde dock HFD samma bedömning som Skatterättsnämnden och konstaterade att villkoret i 23 kap. 16 § IL (det vill säga skattskyldighetsvillkoret hos mottagaren) inte var uppfyllt för att transaktionen skulle kunna behandlas som en underprisöverlåtelse. HFD fastställde därför Skatterättsnämndens bedömning att överlåtelsen skulle uttagsbeskattas.
Vidare frågade bolagen om fordran först kunde underprisöverlåtas till ett nybildat koncernbolag, varefter en kvalificerad fusion avsågs genomföras mellan det nybildade bolaget och dotterbolaget, så att fordran och skulden hamnade i samma bolag och fordringsförhållandet därmed upphörde. HFD delade Skatterättsnämndens uppfattning att underprisöverlåtelsen respektive fusionen i sig inte medför någon omedelbar beskattning samt att beskattning inte heller kan ske utifrån rättshandlingarnas verkliga innebörd. Däremot ansåg HFD att skatteflyktslagen var tillämplig – bland annat mot bakgrund av att syftet med underprisreglerna är att möjliggöra omstruktureringar utan omedelbara skattekonsekvenser – inte att ge definitiva skattelättnader. Eftersom den latenta valutakursvinsten på fordran skulle undgå beskattning helt, ansågs syftet med reglerna åsidosatt.
Vad gäller den senare frågan kan bland annat konstateras att både Skatterättsnämnden och HFD synes anse det möjligt att undvika beskattning av valutakursvinster på koncerninterna fordringar om fusionen genomförs direkt mellan borgenär och gäldenär, men inte om fordran först överlåts med stöd av reglerna i 23 kap. IL. Här kan vidare konstateras att det är fusionsreglerna i 37 kap. IL som medför att någon beskattning inte sker i båda fallen. HFD:s bedömning kan därmed tyckas få orimliga konsekvenser eftersom beskattningen blir beroende av om en fusion kan genomföras direkt eller först efter att en underprisöverlåtelse av fordran har gjorts.
