Stiftelses bidrag till enskilda näringsidkare kan främja ett allmännyttigt ändamål

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har den 13 juni 2024 slagit fast att en stiftelses bidrag till enskilda näringsidkare för finansiering av miljövård utgör främjande av ett allmännyttigt ändamål. I domen förtydligar HFD att bidragsmottagarens organisationsform och verksamhet i övrigt är av underordnad betydelse vid bedömningen av om ett bidrag främjar ett allmännyttigt ändamål. Avgörandet är mycket välkommet och en vidareutveckling av HFD:s dom i det s.k. Chalmersmålet.

Bakgrund

En stiftelse som har ett eller flera allmännyttiga ändamål är inskränkt skattskyldig, dvs. undantagen från skattskyldighet för vissa inkomster, om den även uppfyller de s.k. verksamhets- och fullföljdskraven. Verksamhetskravet innebär att stiftelsen i den verksamhet som bedrivs uteslutande eller så gott som uteslutande ska främja ett eller flera allmännyttiga ändamål. Fullföljdskravet uppfylls om stiftelsen använder sina intäkter i skälig omfattning för det allmännyttiga ändamålet eller ändamålen. Med allmännyttigt ändamål avses bl.a. ändamål som främjar miljövård, utbildning och vetenskaplig forskning.

I det s.k. Chalmersmålet (HFD 2019 ref. 59) prövade HFD om en stiftelse hade främjat ett allmännyttigt ändamål genom att lämna bidrag till ett aktiebolag som utan vinstsyfte bedrev utbildning och vetenskaplig forskning. Vid sidan av denna verksamhet tillhandahöll bolaget i begränsad omfattning uppdragsforskning, som inte var att betrakta som allmännyttig. Intäkterna från uppdragsforskningen understeg fem procent av bolagets totala intäkter. HFD fann mot den bakgrunden att stiftelsen genom att lämna bidragen uteslutande eller så gott som uteslutande främjat ett allmännyttigt ändamål.

Efter HFD:s dom har Skatteverket i ett ställningstagande tydliggjort sin inställning till i vilken omfattning ett bolag får bedriva icke allmännyttig (kommersiell) verksamhet för att i sin helhet anses bedriva allmännyttig verksamhet samt uttalat att bolaget inte får bereda vinst åt ägaren. Skatteverket har i ställningstagandet även anfört att det av bolagets bolagsordning ska framgå att eventuell vinst inte kommer ägarna till del, varken genom utdelning eller vid en likvidation.

Stiftelsen i det aktuella målet har till ändamål att främja miljövård genom att stödja åtgärder för att restaurera, skapa och sköta våtmarker samt främja utbildning och forskning om våtmarkernas roll och värde. Stiftelsens verksamhet består bl.a. av att lämna bidrag till markägare, vilka är enskilda näringsidkare, för finansiering av våtmarksrelaterade projekt. Bidragen är villkorade av att markägaren skapar eller restaurerar och därefter bevarar våtmarksområdet.

Stiftelsen har för beskattningsåret 2018 begärt att beskattas som inskränkt skattskyldig. Skatteverket ansåg att stiftelsen inte uppfyllde verksamhetskravet, eftersom en väsentlig andel av de bidrag som stiftelsen hade betalat ut gått till markägare som är enskilda näringsidkare och verksamheten därmed inte uteslutande eller så gott som uteslutande hade främjat allmännyttiga ändamål.

Stiftelsen överklagade beslutet till förvaltningsrätten som avslog överklagandet med motiveringen att mottagarna av de bidrag som stiftelsen lämnat huvudsakligen bedrivit verksamhet med vinstintresse och inte uteslutande eller så gott som uteslutande för ändamålet miljövård eller något annat allmännyttigt ändamål. Förvaltningsrätten ansåg att det inte är möjligt att enbart ta hänsyn till den delen av mottagarens verksamhet som bidraget öronmärkts för. De bidrag som lämnats till enskilda näringsidkare kunde därför inte anses ha gått till något allmännyttigt ändamål och verksamhetskravet var därmed inte uppfyllt.

Stiftelsen överklagade till kammarrätten som gjorde samma bedömning som förvaltningsrätten.

HFD:s bedömning

HFD inleder med att konstatera att en stiftelse kan främja ett allmännyttigt ändamål antingen genom egen verksamhet eller genom att lämna bidrag till allmännyttig verksamhet som bedrivs av en annan organisation och påpekar att det inte finns något krav på att mottagaren av bidraget själv ska vara inskränkt skattskyldig. Vidare konstaterar HFD att det inte heller finns några begränsningar i övrigt gällande i vilken form mottagaren ska bedriva sin verksamhet.

HFD uttalar därefter att domstolens ställningstagande i Chalmersmålet inte utesluter att en stiftelse kan främja ett allmännyttigt ändamål genom bidrag till en enskild näringsidkare för finansiering av en verksamhet som objektivt sett är av allmännyttig karaktär, dvs. en verksamhet som skulle ha varit allmännyttig om stiftelsen direkt hade bedrivit den. Bedömningen av om verksamhetskravet är uppfyllt måste alltså enligt HFD inte alltid grundas på mottagarens samlade verksamhet utan kan göras även utifrån andra omständigheter. Vilken organisationsform mottagaren har och den verksamhet denne bedriver i övrigt är enligt HFD av underordnad betydelse vid bedömningen.

Vad gäller den i målet aktuella stiftelsen konstaterar HFD följande. Stiftelsen har till ändamål att främja miljövård, vilket är ett allmännyttigt ändamål. Av utredningen i målet framgår att de bidrag som stiftelsen lämnar är villkorade av att mottagaren restaurerar eller skapar ett våtmarksområde. Det handlar alltså om en verksamhet hos mottagaren som objektivt sett är av allmännyttig karaktär. Det har inte ifrågasatts att de medel som stiftelsen betalar ut faktiskt kommer till användning i de projekt som ansökningarna avser. Att en bidragsmottagare även skulle kunna få viss nytta av våtmarken i sin näringsverksamhet saknar betydelse för denna bedömning. Stiftelsen uppfyller alltså verksamhetskravet.

Med hänsyn till de bidrag som lämnats till markägarna under det aktuella beskattningsåret ansågs stiftelsen även uppfylla fullföljdskravet. Stiftelsen förklarades därför uppfylla kraven för inskränkt skattskyldighet.

Kommentar

Avgörandet bekräftar att bidragsmottagarens juridiska form saknar betydelse vid bedömningen av om en stiftelse främjar ett allmännyttigt ändamål, vilket slagits fast i Chalmersmålet. Dock går HFD i det nu aktuella målet ett steg längre vad gäller vilken verksamhet som kan bedrivas av mottagaren för att ett bidrag ska anses främja ett allmännyttigt ändamål. I avgörandet uttalas nämligen att bedömningen inte alltid måste grundas på mottagarens samlade verksamhet, utan kan göras även utifrån andra omständigheter.

HFD slår nu fast att bidrag som är villkorade till en verksamhet som objektivt sett är av allmännyttig karaktär utgör främjande av ett allmännyttigt ändamål, oavsett bidragsmottagarens juridiska form eller dess verksamhet i övrigt. Därtill konstaterar HFD att bidragsmottagarens eventuella nytta av bidraget i sin näringsverksamhet saknar betydelse för bedömningen.

Beskedet från HFD är välkommet, inte minst med hänsyn till Skatteverkets restriktiva tolkning av Chalmersmålet. Avgörandet innebär dels att fler stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund kan uppfylla kraven för inskränkt skattskyldighet, dels att sådana organisationer som redan omfattas av reglerna får större möjligheter att lämna bidrag till allmännyttig verksamhet utan att äventyra sin skattestatus.

Har du några frågor kring beskattning av stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund? Tveka inte att kontakta oss.