Delar av de svenska jämkningsreglerna underkänns av EU-domstolen

EU-domstolen har i en dom den 26 november 2020 funnit att de svenska jämkningsreglerna – som medför att annan än den som gjort avdrag för ingående moms kan bli skyldig att återbetala momsen om den frivilliga skattskyldigheten upphör – inte är EU-konforma.

Bakgrund

Ett bolag (”Bolaget”) förvärvade under 2012 tre fastigheter som var föremål för frivillig skattskyldighet. I samband med förvärvet övergick den frivilliga skattskyldigheten till Bolaget samt rättigheter och skyldigheter att jämka moms vid ändrad användning eller försäljning av fastigheterna. I slutet av 2013 sålde Bolaget vidare en av fastigheterna till två privatpersoner varför den frivilliga skattskyldigheten för fastigheten upphörde. Enligt momslagen uppkom då en skyldighet för Bolaget att jämka och betala tillbaka delar av den moms som den tidigare ägaren dragit av i samband med ombyggnation av den aktuella fastigheten.

Bolaget angav in en skrivelse till Skatteverket att det med stöd av EU-domen, C-622/11, Pactor Vestgoed[1], inte var skyldigt att återbetala moms som tidigare ägare dragit av vid ombyggnation av fastigheten. Skatteverket ansåg dock att det var fråga om en verksamhetsöverlåtelse och att Bolaget därför ska anses ha trätt in i den tidigare ägarens ställe och därmed är den person som ska betala tillbaka momsen. Skatteverket ansåg därför att Pactor-domen inte var tillämplig i detta fall.

Förvaltningsrätten fastställde Skatteverkets omprövningsbeslut.

Kammarrätten ansåg att det av Pactor-domen följer att jämkningsskyldigheten inte kan åläggas någon annan än den som har gjort momsavdraget. Vidare menade kammarrätten att EU-domstolens uttalanden är så entydiga och generella att det saknar betydelse om det är fråga om en verksamhetsöverlåtelse eller ett rent fastighetsförvärv. Kammarrätten fastslog därför att momslagens bestämmelse om att jämkningsskyldigheten kan överföras till ett annat företag är oförenliga med EU-rätten och biföll överklagandet.

Skatteverket överklagade avgörandet till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som meddelade prövningstillstånd och beslutade att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. HFD ställde följande frågor:

1. Om en säljare av en fastighet, på grund av regler som medlemsstaten har infört med stöd av artikel 188.2 i momsdirektivet, inte har justerat ett avdrag för ingående moms eftersom köparen ska använda fastigheten uteslutande för transaktioner som medför rätt till avdrag, föreligger då hinder mot att köparen, i ett fall då jämkningstiden alltjämt löper, åläggs att jämka avdraget vid den senare tidpunkt då köparen i sin tur överlåter fastigheten till någon som inte ska använda den för sådana transaktioner?
2. Förändras svaret på fråga 1 om den första överlåtelse som nämns i den frågan utgör en sådan överföring av tillgångar som avses i artikel 19 i momsdirektivet (verksamhetsöverlåtelse)?

EU-domstolens bedömning

EU-domstolen konstaterar att fastställd praxis ska tolkas på så sätt att det är samma företag som har yrkat avdraget som ska vara betalningsskyldigt för det belopp som ska betalas tillbaka till följd av jämkningen.

Att kräva att ett avdrag som gjorts av säljaren av en fastighet ska justeras av köparen skulle enligt EU-domstolen vara detsamma som att ålägga köparen betalningsskyldighet för en skatteskuld avseende en transaktion som denne inte varit inblandad i och som har utförts inom ramen för ett annat företags verksamhet.

EU-domstolen konstaterar vidare att frågan i det aktuella målet är jämförbar med den fråga som prövades i Pactor-domen. I båda målen får nämligen ett företags agerande till följd att skattemyndigheten kräver att detta företag ska justera ett avdrag för ingående moms som gjorts av ett annat företag. Att det i aktuellt mål endast rör belopp som motsvarar återstoden av jämkningsperioden saknar betydelse eftersom det avdrag för vilket jämkning krävs har gjorts av ett annat företag.

Att företaget i förväg informeras om att jämkningsskyldigheten övergår medför inte heller att en medlemsstat får ålägga ett företag skyldigheter som går utöver vad som är tillåtet enligt momsdirektivet.

EU-domstolen besvarar den första frågan på följande sätt. Momsdirektivet ska tolkas på så sätt att det utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att säljaren av en fastighet inte är skyldig att justera ett avdrag för ingående moms om köparen ska använda fastigheten uteslutande i momspliktig verksamhet, samtidigt som den även ålägger köparen att justera avdraget för resterande del av korrigeringstiden vid den tidpunkt då köparen i sin tur överlåter fastigheten till någon som inte ska använda den i momspliktig verksamhet. Vidare anger EU-domstolen att den inte kan besvara den andra frågan då den är hypotetisk och det inte framgår att det finns något direkt behov av att få den besvarad för att kunna avgöra målet. Den andra frågan tas därmed inte upp till prövning.

Kommentar

Vi anser att EU-domstolen är tydlig med att de svenska momsreglerna, som innebär att ett företag som överlåter en fastighet kan åläggas en skyldighet att jämka och betala tillbaka moms som en tidigare ägare dragit av, strider mot EU-rätten.

EU-domstolen prövade dock inte den andra frågan, dvs. om jämkningsskyldigheten kan övergå vid en verksamhetsöverlåtelse. Det är därför svårt att förutse HFD:s avgörande och vilken räckvidd domen kommer att få.

Det finns dock anledning att tro att förändringar av de nuvarande jämkningsreglerna kommer att vara nödvändiga. Vi kan bara hoppas att sådana förändringar förenklar det nuvarande jämkningssystemet och inte komplicerar regelverket ytterligare.  

Har du några frågor? Tveka inte att kontakta oss.

[1] I målet fastställde EU-domstolen att sjätte direktivet utgör hinder för att det belopp som ska erläggas som en följd av justeringen av ett momsavdrag åläggs någon annan än den skattskyldiga person som gjorde avdraget.